Annichen Kringstad

Annichen Kringstad är kanske Sveriges mest kända (och bästa...) kvinnliga idrottare genom tiderna. Hon dominerade orienteringen som ingen annan under 80-talet och tog 6 (!) VM-guld på sex möjligheter. Hon blev den första orienteraren att bli en rikskändis - och det i en period då Sverige hade namn som Gunde Svan, Thomas Wassberg, Ingemar Stenmark, Björn Borg, Mats Wilander och Frank Andersson...

Det lilla skogstrollet från Säffle i Värmland- halvt norsk i ursprunget - sprang bara fortare och fortare. Hon sprang så fort att att hon ibland kunde kosta på sig några extra bommar och vinna ändå.
I rekordfart rasade hon in i värdseliten,rensade rejält i tre VM för att sedan dra sig tillbaka vid en ålder av 25år.
Idag är Annichen kvinna mitt i karriären - ja en annan karriär alltså. Som marknadschef på Milko i Falun och nybliven chef för Svenska Skidspelen fortsätter engagemanget med samma frenesi och insatsvilja som tidigare.
Det ligger inte för Annichen att ge upp eller inte ens tänka i dom banorna...


Flackade runt
Som "proffsorienterare" levde Annichen ett omflackande liv. Från födsel i Oslo har hon styrt kosan via Dals Långhed, Oslo igen, Umeå, Säffle, Åmål, Stockholm, Borlänge, Umeå, Stockholm och till Falun.
Föräldrarna Hans och Sidsel har fem barn, där Annichen är tvåa i raden. Storasyster Kristin är två år äldre. Hans-Ola, Espen och Cilje är alla yngre.
Redan i grundskolan visade Annichen vilken vilja det finns. Medelbetyget blev 4,7. Sedan fortsatte hon på OL-gymnasiet och då blev det kanske mer träning än läsning ett tag.
Utbildningen i Falun till fridtidspedagog innebar att Stora Tuna IK:s storhets- tid på 80-talet inleddes. I flera år var Tunas damer autstanding och vann i princip alla kavlar som fanns. Nästan alltid med Annichen som ankare.
Men man skall inte glömma att hon hade starka klubbkamrater, där flera andra också höll god landslagsklass.

Utklassade världseliten
Det kanske klaraste exemplet på Annichens suveränitet kom vid VM i Ungerska Zalaegerzeg en höstdag 1983.
VM-tävlingen såg ut att bli mycket spännande. Marita Skogum hade gjort ett bra lopp tidigt i startfältet och bet naglar vid målet. I tre timmar och 20 minuter tittade åskådarna, jämförde mellantider och diskuterade vem som skulle bli världsmästarinna. Då som skjuten ur en kanon, kom Annichen på sista startnummer. I den jämna tävlingen ledde finskan Annariitta Kottonen vid första radiokontrollen på 47.34 minuter. Plötsligt skrek speakern:
"Kringstad har 41.55".
Tävlingen dog på en sekund.
Allas segerplaner och förhoppningar grusades.
In på upploppet forsade så småningom Annichen så överlägsen att de andra skämdes lite. Segermarginal: 7.33 minuter. I en VM-tävling...!!!
Visserligen vann Ulla Lindkvist med 7.45 minuter i 1966, men nu var ju konkurrensen av en helt annan klass.

Respekt
Med sin enorma fart i skogen upparbetade Annichen sig en respekt hos de andra, som självfallet inte var någon nackdel.
Som till exempel på stafetten i samma VM i Ungerska Zalaegerzeg. Annichen fick ett försprång av Kerstin Månsson på två minuter inför slutsträckan. Och då var det inte lätt för flickorna bakom, som nästan var slagna innan de sprang ut...
Annichen nöjde sig inte bara med att bevaka ledningen, men i rena världsrekordtempot (5,16 per km!) utökade hon försprånget till sex och en halv minut och var nära fyra minuter snabbare än norskan Brit Volden, som hade näst bästa sträcktiden.

Sex VM-guld
Med sin sex VM-guld i en så hård idrott som orientering, säger det sig själv att Annichen Kringstad blev en megastjärna. Ingen annan orienterare i Sverige (eller resten av världen) har varit i närheten av samma mediauppmärksamhet.
Och också det i ett årtiende som är bland det svettigaste som svensk idrott har upplevt.
1981 upplevde hon kanske svensk orienterings största dag. Annichen valdes av en enig jury till att få Svenska Dagbladets bragdmedalj för sina VM-insatser. Och få kunde ju ana att det här bara var början till framgångarna.
Första VM-dubbeln kom schweiziska Thun 1981, då Brit Volden tog silvret och Karin Rabe bronset. Sedan kom alltså utklassningssegern i Ungern 1983 och när alla tyckte att det fick vara nog, klämde Annichen till med två nya guld långt borta i Australien 1985.

Denna text är tagen ur jubileumstidskriften när Stora Tuna IK firade 75 år 1995 och är skriven av Kjell-Erik Kristiansen